När jag som sextonåring flyttade till Göteborg, var jag på fest var och varannan helg. Jag gick på krogen, umgicks konstant med vänner och hittade på allsköns upptåg. Sedan jag fyllde arton, och lagligt kunnat konsumera alkohol, har festerna blivit färre och krogbesöken minimala. Jag blev, i tvåan, hösten efter jag fyllt sjutton och fram till nutid, allt sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Mitt sociala liv blev lidande, är lidande.

Den enkla utvägen

Jag känner att den börjar gro inom mig, att den växer och frodas och blommar i mitt bröst. Jag känner hur ångesten sakta tar över min kropp, jag känner smärtan i bröstet och att pulsen höjs.

Oväntat. Jag som hade en trevlig kväll med fina personer, jag som lyckats småprata och storprata och konversera utan ordstockning i halsen. Det kändes bra, jag kände mig trygg och rentav glad, lycklig, sprudlande ivrig. Så som jag blir ibland, men allt för sällan. Ändå smyger den sig på, vecklar ut sitt svarta skynke över mig. Det slutar alltid så. Efter mina toppar kommer dalarna, efter min sprudlande energi kommer mattheten. Tomheten, ilningarna i bröstkorgen, de svarta tankarna. Trots det blir jag alltid förvånad. Att ängsligheten bryter av i konversationer titt som tätt, det stör mig inte nämnvärt, det är sådan jag är. Socialt inkompetent och fullkomligt fantastisk, som jag beskrivit mig själv på tinder. Men att ångesten följer lyckan, det kommer jag aldrig förstå mig på. De liksom hänger ihop. går hand i hand. Det enda jag har förstått, är att det inte ska vara så. Därför medicineras jag med mediciner som inte ska blandas, medicineras för lyckan, medicineras för dalarna, försöker lita mer på kemiska substanser än min egen självbevarelsedrift. Jag kan inte räkna med mig själv när det svarta, avgrundsdjupa, närmar sig. Jag vet ju det, att jag inte kan hantera känslorna när de förändras likt en bergochdalbana. Ingen har någonsin lärt mig vad det är jag känner, vad det är som händer när jag fylls av oro och ångest. Ingen har lärt mig hur jag ska hantera mig själv när det kryper under skinnet. Därför tog jag återigen den enkla utvägen, den som ändå inte riktigt hjälper. Benzo.

För en begränsad period, för nuet, för ångesten. Jag lämnade sällskapet och uppsökte toalett, tog fram min lilla plåt-ask och svalde de runda tabletterna med vatten från kranen. Tittade mig i spegeln, såg någon annan, kissade för trovärdighetens skull och återvände till bordet. Ingen misstänkte något, ingen förstod. Det gjorde ju inte jag heller. Det gör jag aldrig. Och jag vet inte om jag vill det heller. Känslor är något jag gärna förtränger, förvränger, försöker att inte låtsas om tills de svämmar över kanten, dränker mig. Då finns det ingen återvändo, jag tar till alla medel.

Jag vill bara få må bra.

Sjukanmälan

Jag går upp om mornarna för att uträtta mina primära måsten, svälja piller och värma brödbullar i mikron tills de får hårda kanter. Sedan möts jag ofta av en vägg, en mur som avskärmar mig från allt som borde uträttas. Det kanske kan kallas orkeslöshet, utmattning, en total oförmåga att uträtta något av alla sekundära måsten, de som borde vara primära enligt samhällets normkultur, men som är allt för ansträngande för någon av min natur. Det som vanliga människor gör kräver mig på dubbla, ja rentav ett tvåsiffrigt antal beslutsfattande tankeprocesser, innan det kan bli faktiskt. Jag tar mig oftast inte längre än process fem. Sedan ger jag upp, vänder om och låter dagen gå, utan att producera någonting samhällsnyttigt. Jag kallar det Depressionen, vilken nog är mitt mest regelbundet återkommande sällskap.

Så, jag återvände helt enkelt till sängen imorse, med en olustig känsla i bröstet och en trötthet så överhängande att varje steg var en kraftansträngning, som så många andra mornar. Ringde mamma, sjukanmälde mig från skolan, grät lite, kände skuld över att jag sjukanmält mig, låg med mobilskärmen framför ansiktet under en allt för lång stund, läste ett kapitel i en bok, såg på Call The Midwife, såg på Stranger Things, prokrastinerade, tänkte på allt jag borde göra men inte gör, kände lite mer skuld. Med jämna mellanrum kom Sapfo och gjorde sig påmind. Jag hoppade till och med över min morgoncigarett, och då, då är något verkligen på tok. Nog för att jag försöker sluta inandas tjära, kolmonoxid och nikotin på regelbunden basis, men detta var inte ett av alla (så kallade) försök. Kraftlösheten låg som en tung dimma mellan mina blåvit-tapetserade väggar, och den är orubblig när den väl fått fäste. Som ett extra lager fettvävnad som sakta men säkert tar över min kropp, lägger den sig i alla veck och vrår och överraskar mig när jag minst anar det. Inte bara hindrar den mig från att göra det som är ansträngande och jobbigt, exempel: skolan, den tar också ifrån mig det som jag så hemskt gärna vill ägna min tid åt, exempel: sömnad. Hade en kunnat mörda tillstånd, hade jag direkt gett mig på Depressionen. (Din lilla jävel - en dag kommer jag säga upp vår kontakt helt och hållet, vänta bara.)

En bra stund efter att en lunch borde ha varit konsumerad, trotsade jag regnet och for in till stadskärnan med Alice Munros Tiggarflickan i knät, för att inhandla sushi med pengar som inte borde gå till att inhandla någonting annat än det du möjligt kan hitta på coop. Men begär är begär, och lunch måste ätas, även om du är för deprimerad för att laga mat. Jag beställde nio bitar, ångrade mig och köpte åtta, ångrade mig igen och betalade extra för att få den där nionde biten. Min beslutsångest är av den typen att jag måste titta på alla bananklasar i affären, innan jag kan bestämma mig för vilken jag ska ta, och även om jag har bestämt mig ändrar jag mig minst två gånger till. Ett ganska irriterande särdrag, så att säga. Min lilla utomhusvisit bestod kort och gott av färden till och från sushirestaurangen, med vissa avkrokar för att hämma mitt pokemonsamlarbegär, vilket väcks till liv med jämna mellanrum, och inte är något jag är stolt över. Jag borde förbjudas att ha en såpass modern telefon att denna applikation finns att tillgå, jag blir en fara för mig själv och min omgivning, har bara ögon för den förbannade skärmen. Det är ett under att jag inte blivit överkörd än, jag som inte är van vid trafikljus. I Lysekil finns ett, och det används enbart vid utryckning av brandbilar. Så, jag har liksom inte växt upp med den typen av trafikreglering.

Allt eftersom kvällen smugit sig på, börjar tankarna flacka kring min bristande produktionsstatistik. Skulden river i bröstet på mig. Min lilla anteckningsbok innehållandes listor förblir oförändrad, med många tomma rutor som borde kryssas i efter uträttade sysslor. Disken bygger berg på min fuktskadade diskbänk, essäerna förblir oskrivna, grupparbeten blir lidande, dammet slår rot i vardagsrumsmattan, tvätten tvättar inte sig själv, min påbörjade fin-klänning syr absolut inte sig själv. Solen har gått ner, och rent statistiskt innebär det för mig två olika lägen (de kan vara fler, men övriga är inte lika vanliga), antingen är jag onaturligt uppvarvad och uträttar någon form av syssla mycket intensivt till dess klockan är sen, eller så kommer tröttheten smygande igen. Smygande förresten, den slår mig ofta, rent ut sagt, medvetslös, gör det snudd på omöjligt för mig att hålla ögonen öppna. Och så sluts cirkeln, jag somnar och vaknar och allt börjar om igen.

Återvändo

Jag återvänder hit en söndag i februari. Luften är kall och elementen uppskruvade. Tiden tycks vara en evighetslång väntan på ingenting, en väntan på att något som aldrig sker, ska ske. Den går med snigelfart. Lämnar mig svettig och tom under täcken och filtar, med en kropp som inte på något vis kan anpassa värme efter behov. Jag har två lägen - antingen är jag för varm, eller för kall. Det är en högst opraktisk egenskap.

Anledningen till att jag kommer just hit, till en plats där jag inte varit aktiv på mycket länge, är behovet av att få skriva ut allt som känns och skaver. Skapa en ventil där allt som kokar inombords får pysa ut. Min andra blogg (www.saknadeneutrum.blogspot.com) kommer jag framför allt använda som portfolio, där jag publicerar mer genomtänkta och utåtriktade verk. Små dagboksanteckningar passar sig inte där, helt enkelt. De är inte till för allmän beskådan. Jag må vara bra på att avslöja allt för personliga detaljer om mig själv, men där går gränsen, och jag vill inte enbart måla upp en delvis falsk verklighet med fina ord, jag vill även vara rå och ärlig. På fler stadier än vad som kanske är socialt accepterat. I min lilla verklighetsbubbla ska snudd på allt vara acceptabelt. Ändå krävs det speciella plattformar för att jag ska kunna uttrycka mig fritt.

Välkommen till mitt liv. Bergochdalbanelivet, kaoslivet, vårlivet. Utamattningslivet, misslyckaslivet, glädjelivet. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Här kommer jag.

Om tankar och en dag som inte innehöll mer än nödvändigt

Tänker jämt. Tänker, tänker. Kan inte stoppa mina tankar och det är väldigt irriterande men samtidigt väldigt skönt. För jag är aldrig ensam. Har alltid något som fyller tomrummet innanför skallbenen. Frågor, logik och ologiska osanningar. Tvångstankar och fnitter. Ibland kan en tro att det ekar tomt. Sedan kommer alla tankar på en och samma gång och fyller mig med olika starka, verkliga känslor.

Som tankar på att jag idag, trots att det egentligen är semmeldagen gjorde kanelbullar. Med för lite socker, för lite färg och på en plåt som tidigare använts för att göra potatisklyftor på. De blev salta, då plåten inte var diskad, inte tömd på saltet som jag såklart inte såg. Det tog timmar av funderingar, konstateranden och jord på golvet innan jag kom på den logiska förklaringen till deras underliga smak. Men det är okej. För jag kan äta dem som bröd, med marmelad på. Umgicks med en blåhårig vän som skrattade, fotograferade samt faktiskt åt flera stycken halvt misslyckade bullar från det kvadratiska, bruna fatet. Mys och nostalgi till ljudet av en faslig blanding bra musik. Vackra toner mot hjärtat.

Snart tänker jag föra över bilderna från fjällenresan till datorn, redigera dem och publicera dem här. Sladden kom bokstavligen som ett brev på posten idag. Den, och mina nycklar. Nedtryckta i varsin smutsgul ullstrumpa. Med i kuvertet låg en folder om Fulufjället. Jag orkar bara inte just nu. Hela lägenheten blev städad och mina egentligen trötta fingrar har möblerat om i mitt fönster. Det är fint. Ni får kanske se det någon gång.

Svar

Vilken är din favorit bok? Några böcker du rekommenderar?
Min favoritbok vet jag inte, men följande böcker är otroligt bra och väldigt läsvärda: grapefruit av Yoko Ono, miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs, hemlängtan av Michelle Magorian, Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, samt Harry Potter. Såklart.

Så vackert! Får en fråga vad du använder för kamera?
Tack! Använder oftast min olympus c-740, men har även en canon eos 1100D.

Vad lyssnar du mest på för musik just nu?
En fenomenal blandning av indierock, hårdrock, svensk punk och pop.

Röker du?
Nej. Det skulle jag inte säga att jag gör. Tackar inte nej till ett bloss från en väns cigarett, men köper inte egna.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Galen, fantastisk och skiftande. Byter klädstil lite som en kameleont. (Efter tillfälle och omgivning.)

Hur redigerar du dina bilder?
Redigerar kurvor i gimp, ett gratisprogram jag laddat ner från nätet.

Vilket är det lyckligaste ögonblicket i ditt liv?
Vill spontant säga dagen då jag lärde känna Isolde. Det är en av de få lyckliga och fria kvällar jag haft i Lysekil, och vår vänskap har verkligen fått mig på fötter. För övrigt var det för exakt ett år sedan vi träffades första gången igår!

Why are you so bra?
Tack du, men jag vet faktiskt inte. Jag kan inte riktigt se det själv, men jisses vad fint att du skriver så.

Hur blev du intresserad av att fotografera?
Började fotografera när jag fick min första telefon, men jag skulle säga att intresset väcktes när jag insåg hur mycket fint en kan göra med det en skapar. Hur mycket känslor en enda bild kan innehålla, och hur jag kan spara ett tillfälle, fryst, i resten av mitt liv. Fick min första kamera, en liten digitalkamera, 2009.


Gillar du kramar?
Jag älskar kramar! Finns nog inget finare när en känner sig ensam i själen.

Beskriv ditt drömhus.
Tänker mig en liten koja högst upp i ett träd, inredd i sextiotalsanda och med en repstege som enda väg till marken genom min golvlucka. Än vet jag inte var den ska vara placerad, mer än just i ett träd, men det måste vara någonstans där jag har nära till någon eller några som jag trivs med. 





Vemodighet

Du slår mig hårt i ansiktet med en vindpust och jag vacklar till för jag vet ju inte riktigt hur en ska bete sig när livet behandlar en som om en suttit en livstid i fängelse för att sedan helt plötsligt vara fri. Känslorna är revolutionerande röda blå och kaoset lika så för ingenting hindrar mig från att falla tillbaka inatt. Sedan faller jag lätt ned för all världens studsmattor och ingenting fångar mig med sina mjuka famnar fulla av hemligheter. Röda bokstäver i fel typsnitt när böckerna rör på sig i bokhyllan byter plats kastar av och an som en uppspelning av alla nätters orolig sömn där jag funnit min kropp genomblöt av svett på morgonkvisten till ingen nytta. Sover i svett men äter hellre jordnötter direkt ur påsen medan mina virriga trötta ögon följer ordens utveckling på pappret i väntan på att pizzan ska bli kall med sin veganska vitlökssås. Och jag som inte ens skulle åka hemifrån ikväll fann mig själv tjugofem minuter hemifrån bara för att köpa en pizza. Som om korrekta meningar någonsin skulle kunna göra någonting bättre tänker jag när mina ovanligt långa tår slår ett slag på skrivmaskinen som behöver nya bläckband.

Det fladdrar till som i en dröm

Vaknar, snyter mig och somnar igen. Funderar, tänker, dansar på taggtrådsstängsel och låter kroppen gå på repeat. Har glömt min kamerasladd i det gula huset och kan därför inte lägga upp någon av alla bilder jag tagit här, bloggen blir lidande men pekfingret sluter ständigt kring knappen ändå. Tid finns det gott om.

Hade förresten tänkt ha frågestund snart, så undrar du något om mig passar det utmärkt att fråga mig om det nu. Det kan vara allt ifrån mina favoritchips, boktips och min besatthet av champinjoner, till varför jag ständigt lägger mig på mina numera irriterande snea glasögon. Ingen fråga är för dum.

Nu ska jag steka champinjoner åt mig och mamma. Jag är sjuk och näsan rinner, men utsikten är vacker och väggarna är småcharmigt grisrosa. Näsdukar använder jag högvis, och snart har jag läst hundra sidor i andra boken om Harry Potter. Det är sagolikt skönt att tassa omkring på vandrahemmets trasmattor, men ändå längtar jag hem. I övermorgon har jag känt min klon i ett år och då sitter jag på en långfärdsbussbuss hela dagen. Egentligen gör det mig inte mycket alls, är bara så väldigt rastlös i själen.

Snart ger jag mig ut på nya äventyr. Till dess ska mina trötta ögon få ha tillfrisknat. Kroppen är bara alldeles för pirrig av årstiden, för att kunna slappna av helt. Snön väcker barnet inom mig, som sedan hindras av isen och rimfrosten på träden.

Puss. (Glöm inte frågorna!)

This must be where pies go when they die

Susar nerför backar. Skuttar över ojämnheter. Vacklar, faller. Blåmärken och rodnader på knäna. Kalla tår och blåa fingrar. Frusna, frostbitna kinder, men leenden och synliga skrattgropar.

Jag är i fjällen för första gången på två år. Har splitterny bräda och ovana fötter. Till en början föll jag pladask. Om och om igen. Landade på fötter, händer, knän. Snubblade och fastnade i allt omkring mig. Lite som bambi på hal is, fast Lennon. Fastspänd på en stel plastbräda i lite för branta backar. Men nog är det magiskt. Underbart skönt. Att känna farten mot kinderna och låta ögonen tåras när jag tävlar i smyg, över ojämnheter och lössnö, mot människor i min omgivning. Det ger fnittriga frihetskänslor i bröstet.

Inte för att jag någonsin kommer få veta vem jag är, men här trivs jag. Trots rinnande näsor och värkande halsar. Imorse såg vi två älgar från sovrumsfönstret.

6/2




Jag älskar er.




morgonrutiner, drivrutiner
andas, andas
samla själar i en sprucken glasburk som placerats flygande i rummets mest bortglömda hörn

morgonrutiner

hinner knappt med livet, men det är okej för ikväll ska vi sitta på mitt vardagsrumsgolv och leva
med endast hälften av vad det innebär

jag är faktiskt nästan lycklig idag

Januariångesten och min bästa vän som får mig att lämna den.




Ikväll mår jag som jag borde efter tre dagars hektisk skola, med ett en och en halv veckas lov framför mig. Trött. Både utanpå och inuti. Så mår jag. Men bra vänner gör det hela bättre och snart får jag träffa ännu fler utav de fina jag saknar dag efter dag fast i mina skolrutiner. De släpper mig aldrig riktigt fri, kraven. Behöver människor som får mig att glömma alla borde och måsten.

3/2 och vintern faller mot marken med ett tjut

Trodde aldrig det skulle kännas okej att gå upp såhär tidigt och trots att min mage vägrar bete sig som folk är det okej. Sitter i min elefanttröja och borde stryka nytvättade kläder, men inspiration behövs även till det och den inspirationen finns inte. Lär väl bli som veckans resterande dagar, hets och stress när jag inser att jag börjar om tio. Går jag nu är jag framme om en kvart, men jag måste ju ha något på kroppen också.

Har så mycket ångest över att mina favoritkläder ger mig ett förutbestämt kön och en roll jag måste leva upp till, klänningar och kjolar satta på min kropp gör att till och med de som vet om att jag är agender krossar mig som vintern mot betong. Små singlande snöflingor som aldrig, aldrig låter mig vara. För de där normerna verkar alltid hänga sig kvar på något sätt trots att jag skakar av mig snöflingorna så fort de vidrör min svarta kappa. Min mammas kappa. Den hon hade i min ålder. Och det är inte det att jag inte tycker om snö, för det gör jag. Jag älskar snö. Älskar ljuset som snön för med sig, hur höstens död göms under ett täcke av lycka. Blir lycklig varje gång jag rullar upp rullgardinen och möts av stora snöflingor som singlar ner mot gården. Men det finns fortfarande saker som skaver inuti och om ändå alla kunde förstå vem jag är för en gångs skull. Att jag inte är något mer än bara jag.

Om någon skulle läsa detta vill jag fråga vad du har taktik för att överleva vintern? Om du är lycklig eller ledsen när snön börjar singla mot marken? Och varför?

Vad gör ni med skavet inuti?






Snubblar du snubblar jag och fåglarna flyger lågt inatt.

Vi har snurrat omkring på en mjuk matta, liggandes på ett lägenhetsgolv i en stadsdel jag aldrig varit i förut. Snubblat på våra egna fötter och varit fågelglada. På riktigt. Pratat om allt mellan himmel och jord, kramats, pussats. Flugit högt över vardagstristessen. Lekt med kattungar som inte jagat oss trots våra nyvunna styrkefjädrar.

Målat med bläck på huden, och idag hubbabubbatatueringar. 

Jag tog inte sista bussen hem, och det var nog skönt, för tröttheten var överväldigande och tänk vad mycket jag missat om mina ben burit mig bort från kollektivet redan halv tio. De är några av de finaste jag träffat på i år, och ses vi inte igen vet jag inte vart jag ska ta vägen. Musiken rullade i bakgrunden, någon friterade potatischips och jag somnade på en mönstrad madrass med kvitter i hjärtat. 

Om ändå alla fredagar vore såhär.

Och så blev det tvåtusenfemton.

För precis ett år sedan flydde jag in i en cyberbubbla dit jag inte lät någon komma in. Ingen visste om att den sidan av mig existerade, nätt och jämt jag, och att nu öppna upp mitt innersta för människor jag inte ens känner är en skrämmande tanke.

Men det är tvåtusenfemton. Trehundrasextiofem dagar, mer eller mindre, har gått. Och jag tror att jag vågar nu. Jag tror att jag vågar vara mer öppen med mina tankar. Det som tynger mig och det som bara är. (För allt behöver inte ens ha en förutsagd mening.)

Det är tvåtusenfemton och det finns sjutton saker som jag ska försöka hålla mig runt i år. Sjutton, så som ålderssiffran kommer lyda i slutet av mars. Den som skapar så fatalt mycket trubbel just nu. För mig. Jag var på väg att få min alldeles egna lilla källarlägenhet, med lutande golv och snea väggar. Djupa fönster och rör i taket. Men det blev inte så. Mitt hopp om ett ställe att kalla mitt krossades efter att min kusin pratat med hyresvärden. Självklart är jag för liten. Som vanligt.



Ett, två, tre, sjutton saker som jag ska göra i år;

1. Dricka minst en kopp te om dagen, helst med trivsamt sällskap.
2. Äta mindre godis, och ingenting sådant under åtminstone en vecka framåt.
3. Undvika förstahand så gott det går. (Tack, Wilma, för tipset.)
4. Bli mindre telefonberoende och
5. mer kreativ, levande, pysslande.
6. Komma fram till meningen med livet.
7. Börja på schillerska, bild och form, tillsammans med Thyra och Yas.
8. Göra mitt allra bästa och stå ut den här terminen.
9. Använda min dator högst varannan dag.
10. Äta mer glass.
11. Få bättre matvanor och mindre storleks-ångest.
12. Lära mig redigera bilder på riktigt.
13. Träffa Lars Lerin, samt skriva ett långt brev till denne om existensiell ångest och könsidentitet. (Löjligt eller bara barnsligt naivt?)
14. Gå på äventyrliga promenader och upptäcka mer av vad Göteborg har att erbjuda.
15. Ställa mig i bostadskö.
16. Spara ut håret till ett nytt axellångt burr.
17. Fortsätta skriva på boken jag började skriva i vintras. Till Liam.

Hejdå.

18/2, funderingar

Funderingar inom mig spårar gärna av rälsen och far ut ur min mun när jag sitter ensam hemma. Frågor, som jag inte tror att någon kan svara på.
Jag sitter på min obekväma köksstol och äter kärlekschoklad. Bryter bit efter bit efter att jag tagit upp chokladkakan ur det rosa kuvertet jag fick på alla hjärtans dag. Där är det två fel. Kakaoallergin och mjölkallergin. Men jag lever på känslan av att Hon har rört vid det rosa pappret. Hon har tagit sig tiden att skriva ett litet brev, göra ett rosa kuvert till det, och lägga i en chokladkaka med rosa papper (Röda bokstäver med Kärlek på olika språk.), innan hon stängde kuvertet med en tejpbit och lade det i en postlåda. Sedan fann jag det i brevlådan den fjortonde, efter en skoldag med så många fel att jag inte orkar räkna upp dem. För första gången hade jag någon att skriva hjärtan till på alla hjärtans dag. Någon som skriver hjärtan till mig. Kärleken.

Och kärleken, det är en sak jag nästan ständigt funderar på. Särskilt i os-tider. 
Hur kan viss kärlek vara förbjuden, föraktad och hatad? Hur kan vi stå vid sidan av, heja på idrottare och atleter, medan Ryssland utanför arenan är mörk för de flesta ryska hbtq-personer? Ett indirekt stödjande av alla hemskheter som sker. Allt hat. Alla förtryckta människor. Särskilt vi som anser oss vara hbtq, vi bör väl ändå säga ifrån? Jag känner mig så liten. 
Inte bara hbtq-personer misshandlas i Ryssland. Gästarbetare som blir våldtagna när de vill ha lönen de är förtjänta av. Psykisk misshandel av alla de som står upp för sina fysiskt misshandlade medmänniskor. 
Framför televisionsapparaterna sitter vi. På läktare sitter vi, ställer oss upp och jublar vid ett guld, en medalj. Men inte långt från glädjen kamerorna speglar sker det saker som os-glada människor knappt har en tanke på. Omänskliga ting. Sådant vi knappt tror på, om vi så skulle se det genom våra svenska medelklassögon.

Något annat jag funderar på är vardagssexismen. Hur jag igår blev kallad efterbliven och gnällig, bara för mina åsikter. Åsikter som för mig är sanning. Sanningen Björn-tafsar-på-Nour-i-direktsändning till exempel. Det hände ju, det kan ingen förneka. Men vi ser så olika på det, och jag anser att SVT genom det här normaliserar vårat samhälles ständiga kvinnoförtryck. Gör det ännu mer normalt än det redan är.
Jag vill inte ens tänka på skrattande barnfamiljer i tv-soffor när Björn tar sig den komiska friheten att ta på Nours bröst. De är ju samma person! Ha Ha Ha!

Idag har inte jag skadat mig på tre månader. Minus en gång på fyllan för två veckor sedan. Jag började inte ens blöda, det kan inte räknas. 
Kanske borde tre månader firas. Men jag skulle inte kunna fira det, utan att behöva göra det igen. Som vilket beroende som helst lever det kvar inom mig i varje steg, varje framgång, varje motgång. Det är en del av mitt liv. Av mångas liv. Men hur självskadebeteenden hanteras är skam. Att ta ifrån någon en kniv när det är det enda som hjälper mot det mörka inombords är nästan samma sak som att ta livet ifrån hennom. Hur kan världen vara så oförstående, när det kommer till sätt att hantera smärta? Det finns olika sätt, och vissa räddar sina liv med jacken i armarna, benen, eller var de nu befinner sig. Det är en överlevnadstaktik, även fast det skadar. 

Musiken. Ett av mina större intressen. Musik är något av det som får mig att må allra bäst när jag har mått som allra sämst. Dock är mina spellistor på spotify överrösta av män och ickemän är en skrämmande stor minoritet. Därför har jag skapat en tjejlista på spotify och lyssnar mest på tjejer ett tag. Så som Björk, Laleh, Soko, Lykke Li och många andra. Fina artister som hamnar lite i skymundan överallt, känns det som. 

Nej, nu ska jag banne mig ta tag i mitt liv och sluta skriva till mig själv. Det finns så mycket viktigare saker att göra.





17/2

Jag ligger så länge i den bruna gyttjan att hösten går över till vår.
Blommorna slår ut och fåglarna sätter sig i träden ovanför mig. Skymmer sikten för himlavalvet. Hindrar mig från att drömma mig ut i rymden. Stjärnor och kometer. Frihet, svävande lemmar. En superhjälte på nya uppdrag. En blå mantel, alltid i samma färg som himlen vi ser från staden. Den gråa staden, den gråa iskalla staden. Hårda ord, sparkar, slag. Fantasierna rusar vidare utan förhinder. Lämnar mig liggande i den bruna gyttjan. Lämnar mig och tar till flykt. Ut, en bit av vinden som vänder sig åt fel håll. Fläktar som får fåglarna att lyfta från grenarna för några sekunder. Låter mig se himlen.
En idiotisk dröm, precis som drömmen om livet.

16/2

Jag är inget kön. Jag är inte en flicka. Det är inte den jag är. Regler för våra kön kan slänga sig i väggen.
Visst, mellan mina ben finns något som i många sammanhang kallas ett kvinnokön. Men benämningen tjej klämmer in mig i ett hörn, kväver mig. Ger mig förutbestämda regler. Varje "jag är" sätter spärrar för mitt liv. Tjej, kille, vem bryr sig?  Jag är en individ, och mitt juridiska kön är inte min personlighet. Att kalla mig lilla flickan förminskar mig. Låt mig vara jag, istället för någonting som inte finns. Kön är bara konstruktioner. Jag är ingen konstruktion.
Hen kan jag kanske kallas, det fungerar fint. Men kön är ingenting viktigt. Det är inte alls relevant. En person är inte ett kön och ett kön är ingen person. Så enkelt är det.

Kläder köper jag var jag vill. Ingen avdelning avskräcker mig. Kill-avdelning, tjej-avdelning, barn-avdelning. Vem har egentligen bestämt vad som är kvinnligt och manligt, tjejigt och killigt? Det är inte jag iallafall, och det är ju trots allt jag som sätter regler för mitt liv. Därför trallar jag omkring som jag vill. Drar i galgar med plagg som passar mig, oavsett om det passar vårat heteronormativa samhälle eller inte. Vissa dagar får jag höra att jag ser ut som en pojke. Men det gör mig inget. Pojkar är för mig endast konstruktioner. Vem som är en pojke, det vet ingen. Inte jag, inte du. Allt handlar om förutfattade meningar och fördomar, rent ut sagt. Jag skulle kunna vara en igelkott, en hasselsnok, en sengångare. Det är bara ord, alltsammans. Varför spelar ord så stor roll? Vi hette ju inte män och kvinnor i begynnelsen. Ingenting har alltid varit likadant. Saker går framåt, utvecklas. Det borde vår syn på kön också göra.

Vi säger att vi är starka, men spärrarna kommer aldrig låta oss slinka igenom oberört. Att bara vara en person kan krossa en, men i slutändan tror jag att det är det bästa. Framtiden blir mer hoppfull utan förutbestämda meningar och regler, för vad som befinner sig mellan våra ben.

15/2

En klon. Letar likheter. Finner skrämmande många.

Minus skolstorleken.
Hen har små, jag har stora.

Skrattar. Är mig själv. Ett helt nytt sätt att umgås. Blir en sådan jag är inombords. Finner likheter. Spelar piano, låter klumpigt. Hen röker, jag spelar. Hen kommer in i rummet, jag slutar. Hen sätter sig bredvid mig, och vi spelar tillsammans. Vi pratar. Efter en lång promenad med många betydelsefulla ord. Jag tycker om dig. Munnen i hens ansikte säger det rakt ut. Jag jublar inombords. Finner inga ord. Tycker om dig med. För så är det. Som en orkan av ett äldre jag, svepande gester. Ett rave inombords. Att sitta och dansa på en stol när hen kommer tillbaka från toaletten. Bryr mig inte. Ler, skrattar. Hen också. Ingenting verkar vara nytt för hennom. Alla ord. Jaget som släpps fram mer och mer. Hen, som är ett äldre jag.
Ord som hjälper. Jag är bäst. Hen säger det, och hindrar mina tankar på en sax mot min arm. Eller mina ben. Det brukar bli djupare där.
Någon som förstår, som tycker om mig. Och för en gångs skull litar jag på någon som säger att jag är bra. En orkan som sveper med mig i sina ostoppbara virvelvindar. Låter mig släppa loss. Bli den som hen var, den jag är nu. Konstig. Positivt konstig. Sådana som hen, sådana som jag. Vi behövs.

13/2

Ett klick, och så är jag inne på hens blogg. En person jag knappt känner, men som jag verkar ha så mycket gemensamt med. Efter att ha läst hens senaste inlägg fastnade jag för två meningar. Två meningar som fick mig att för en stund tappa andan, kippa efter luft, och känna hur ögonen tårades.

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.

Och jag vet att texten inte handlar om mig. Jag känner inte författaren av inlägget, men det handlar ändå om hur jag så länge känt. För nej, jag kommer aldrig ta livet av mig. Men jag har önskat så många gånger att jag ska dö, att jag ska råka ut för en olycka. Nu när det står i klartext, nu när jag börjar förstå, gör det så hemskt ont. Förståelse gör ont. Även fast tankarna knappt hemsöker mig längre finns det ju fortfarande kvar en obesvarad önskning. Det är en del av mig. En del av min berättelse.
Jag kan inte längre tänka mig döden. Vid min sida har jag en av de underbaraste flickorna i världshistorien. En flicka jag blivit kär i. Hennes rosa lockar och vackra äppelkinder får mig att glömma bort allt som inte får finnas i mitt huvud, men som funnits där länge ändå. Hon lämnar mig flygande på rosa moln med varje mening. Ändå gör det så ont att förstå vad jag tidigare i mitt liv känt. Hur jag resonerat, och vad jag önskat mig vid varje stjärnfall. Att livet ska ta slut. Vår enda trygghet, döden, önskningar om tryggheten. Det känns patetiskt och jobbigt, men jag vet ju att jag inte mår bra. Jag har inte mått bra på länge. Min flicka gör mig lycklig, men jag vet att om det tar slut kommer jag sjunka tillbaka ner i gyttjan igen. Om hon helt plötsligt en dag inte längre skriver till mig, kommer mina önskningar om en olycka ta ny kraft. Kanske kommer de bli så starka att jag gör en egen olycka med mitt liv? 

Ingen vet. Inte ens jag. Livet är oförutsägbart och sorger träffar oss alla i bröstet då och då. Men jag hoppas, för allt vad min lycka är värd, att jag ska kunna ta mig igenom förståelsen utan att grubbla för mycket på det. Grubbla så mycket att jag skrämmer bort mina nära och kära. Jag vill inte gräva ner mig igen, jag vill bara resa mig upp och leva. Men det är inte särskilt lätt. Och här sitter jag med tårar i ögonen och en klump i magen. 
Sanningen, sanningen, sanningen. Det är svårt att acceptera, men jag måste. Jag måste lära mig att leva med varje ny insikt jag får av mitt liv. 

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.

12/2

Motgångar och framgångar. Framgångar med stort F. Jaget är helt uppochner och omkulltvält, men ack så lyckligt.
Igår.

Idag är allt bara snett och söndervridet. Vridet hit och dit, utan minsta syn av potentiell lycka. Suddiga minnesbilder av ögon som sökte sig överallt, förutom in i mina. Huvudvärken växte tillsammans med deras ignorans, växte, svalde mig och begravde mig. Så som i filmer, levande begravda människor. Med skillnaden att jag inte kommer ta mig upp på slutet. Att jag inte kommer kunna ge igen, ta revansch. För jag är nergrävd under deras tystnad, och ensamheten sväljer mig. Gräver ner mig i sina frätande magsyror. 
Deras hastiga rollbyten förvirrar, förvränger, jag vet inte vart jag ska söka mig. Vart jag ska titta. Och det som gör ondast är inte att de tycks se mig som något osynligt, onödigt. Det som gör ondast är det faktum att jag vet att imorgon, i övermorgon, eller om några dagar, så kommer jag sitta bredvid dem och skratta igen. Jag kommer prata lika mycket som under alla de korta stunder jag tror att jag har riktiga vänner. Vänner som sedan glider bort från mig. Skaffar sig en egen verklighetsbubbla och stänger ute mig ur den. De vet nog innerst inne att jag har slutat försöka, och de tycker kanske att det är skönt. Jag tar inte kontakt med dem och de tar ingen kontakt med mig förrän de har lust igen. Mellanrum mellan vänskap som jag alltid hoppas på. Enda från den dag när jag går till skolan och märker att jag inte syns, hoppet försvinner aldrig, hur gärna jag än vill slita ut det ur min kropp, dränka det i bensin och elda upp det i en våldsam låga. 

9/2

20 saker som alla bör veta om mig, men som jag knappt vågar nämna för någon.
20 saker som jag egentligen inte borde vara rädd för att nämna.
20 saker som gör mig till den jag är.

1. Jag är feminist.
2. Jag är antirasist.
3. Jag är vänster.
4. Jag blir kär i människor - inte i kön.
5. Jag är kär i en människa - inte i ett kön.
6. Jag har otroligt dåligt självförtroende.
7. Jag är ovovegetarian.
8. Jag hatar (oftast) inte personer, bara deras åsikter.
9. Jag anser att fördomar är så gott som detsamma som förtryck.
10. Jag har haft ett självskadebeteende.
11. Jag har det fortfarande.
12. Jag älskar att sjunga.
13. Jag glömmer ständigt bort mitt språk.
14. Jag vill inte raka benen, men vågar inte låta dem vara håriga.
15. Jag förstår mig inte på termerna manligt och kvinnligt.
16. Jag är smal. (Även fast jag inte är så smal som samhället kallar smalt.)
17. Jag är medlem i Unga feminister Uddevalla.
18. Jag faller väldigt lätt för grupptryck.
19. Jag bojkottar OS.
20. Jag är inte popare.

7/2

Manshatare.
Ordet träffade mig som en spottloska i ansiktet. Rann långsamt nedför min kind och droppade ner på marken framför mina förstora kängor tillsammans med min värdighet. En osanning flög ur min klasskamrats mun och slog mig hårdare i magen än alla mobbare i världen. En osanning för mig, men som i hans huvud var lika med en sanning. Jag är ju trots allt feminist.

Ja precis, jag är tydligen manshatare - bara för att jag har kritiska tankar om vår patriarkala värld. Världen de flesta lever fullt ut i, men som jag som sagt kritiserar. En värld som faktiskt är styrd av män. Kolla bara på vårat språk. Ordet människor till exempel. Ett ord som handlar om alla, men som ändå handlar om just män på samma gång.
Mina klasskamrater säger att jag klagar. Men det är i verkligheten de som klagar, för att jag har åsikter som inte stämmer överens med deras världsbild. Jag vågar säga emot och jag vågar se vad som egentligen händer. Vad vi står ut med och varför. Och jag kan verkligen inte förstå varför alla bara accepterar allt som det är. Nästan varannan mening som mina klasskamrater häver ur sig innehåller sexism. 
Jävlabög är ett ord som används konstant för att förnedra pojkarna, och hora och bitch för flickorna. Ord som egentligen inte borde vara nedvärderande. Det handlar bara om olika livsval, olika personligheter, olika känslor. Vi har rätt till att vara precis vad vi vill utan att någon lägger sig i det, men ändå har vi ingen rätt till någonting som gör oss unika. Inte i skolmiljön, iallafall inte i min skolmiljö.
Uppgifter så som "hitta heterot", som går ut på att bestämma sexualitet på människor vi endast ser bilder på. 
Föreläsare som är så heteronormativa att det nästan är svårt att föreställa sig någonting annat.
Lärare som visar bilder på en mans och en kvinnas hjärna. Bubbliga, färgglada hjärnor med olika intressen skrivna i rutor inuti. Stora rum i kvinnohjärnan som används för utseende, stora rum i manshjärnan som handlar om sport. Det är som att det i läroplanen står att vi ska sättas på plats inom vårat köns förutbestämda roller. Varje dag är en balansgång på en sytråd, högt över gatorna, om en inte bryr sig om vad som ses som könsöverskridande.

Och så kommer den där kommentaren.
Manshatare. 
Är det en sådan jag är, bara för att jag inte kan acceptera samhället som det är? Är det en sådan jag är, när jag i varje åsikt som lämnar min mun försöker få mina klasskamrater att förstå att det inte är så jämställt som alla säger?

Sverige är inte jämställt, och det är dags att folk börjar inse det.

Halvnakna kvinnliga modeller kan en inte vifta bort med ursäkten De har valt det själva. Samhället väljer vad de vill se. Samhället accepterar och hejar på.
Kolla bara på debatten om American Apparels unisexskjorta. Det borde ju verkligen väcka upp alla människor med minsta vett i skallen. En unisexskjorta som säljer som smör med hjälp av sexiga halvnakna kvinnor och balla, helt påklädda män. Vi framställs så olika i sociala medier, och det resulterar i att vi blir olika. Två kön, och könet blir vår person.
Löneskillnader kan en inte vifta bort med ursäkten Män är starkare än kvinnor. Det handlar inte om biologi. Det handlar om jobb som utförs lika väl utav båda könen. Likadana jobb, lika antal timmar, som borde innebära lika lön. Men det gör det sällan.
Särbehandlingar på niomånaders-bebisar kan en inte vifta bort med ursäkten Men hon är ju så söt, och han ser ju faktiskt ut som en riktig liten tuffing. Jag menar, alla bebisar ser ju likadana ut. Alla är otroligt söta. Alla bebisar är så väldigt mycket tuffare än de ser ut. Tänk bara, vad jobbigt att behöva tryckas ut ur en vagina, öppna ögonen och se en massa konstiga varelser omkring en. Det kan ju knappast ha varit vad den lilla planerat under sin semester inuti en varm och skön kropp. Att överleva det är så förbaskat mycket tuffare än att bidra till kvinnoförtryck.
Och det är ju ett faktum att bebisen själv inte är medveten om sin sexualitet eller identitet när den är såpass liten. Därför är det ren idioti att redan då ge den en könsroll, genom att allt omkring den är antingen ljusrosa eller ljusblått, genom att en flicka blir kallad söt och en pojke tuff, genom att låta flickor leka snobbiga mini-hemmafruar och låta pojkar vara vilda med ännu en ursäkt. Att det ju är så. Att det alltid varit så.

Men vill du låta det förbli så?

5/2, drömmen

Jag drömde om Dig inatt. Jag drömde om Dig, springande ben och marijuana. Springande ben som var mer snubblande, när vi i den söta röken lekte någonting som påminde om jage och kurragömma på samma gång.
Vi sprang fnittrande förbi min gråa, tråkiga, gamla rektor. En rektor som liksom vi, flytt ut i natten. Lämnat den slitna skolbyggnaden till sitt öde. Dold i röken av de första blossen innanför dess tunga portar.

Världen snurrade lika glatt omkring oss som vi snurrade omkring varandra, och vi sprang snubblande igenom den nu så lustfyllda staden. Du väckte både min och stadens lust, när du omfamnade mig. Lagom ostadigt, på drogpåverkade ben.

5/2

Det första jag möttes av när jag snörat av mig mina kängor var ett blodbad. En matta, nästan helt färgad röd i ena änden. En handduk med blodstänk. En katt sittandes bredvid en till synes död fågel. Storlek större. Och så jag, ståendes stel av skräck. För blodet, för att fågeln på något vis skulle återuppväckas, flyga emot mig, och slita av mig mitt huvud med sina sylvassa klor. Panik. Panik. Skrik i en telefonlur till en mor som var många timmar bort. Fågeln började kraxa, och jag vände på klacken, rusade nedför källartrappan efter att jag noggrant smällt igen källardörren. Allt för att undvika att få en spritt språngande galen fågel i huvudet, eller för att slippa gå samma väg som den skadade fågeln. Tänk om jag var kattens nästa offer?
Flåsande andetag och tårar rinnandes nerför kinderna. Panik. Panik. Musik på hög volym och ett frenetiskt letande efter en sysselsättning. Ett val, att dra ut min samling böcker ur min dammiga bokhylla och börja sortera dem i bokstavsordning. Ett jobb som tar många timmar. Helt plötsligt en röst, och jag ställer mig upp. Rädd, igen. Men det är bara pappan. En fadersfigur som ryckt ut för att släppa en nu nästan död fågel ut ur dess fängelse. Död av panik, inte av såren, som jag trodde.
Han hade rullat ihop den blodiga mattan. Allt såg som vanligt ut igen.
Men känslan fanns där. En frågande känsla, om jag börjar bli paranoid. Om blodbadet verkligen ägt rum, eftersom alla bevis nu var bortplockade. Jag väljer att vända nedåt igen, till mina böcker, och jag river ut böckerna jag just satt in i bokhyllan. Börjar rensa böcker istället. Funderar på vilka jag kanske vill läsa, vilka jag kanske inte. Rensar bort mina egna tankar med storlekar, färger, efternamn och titlar.

4/2

Vän efter vän dör, när jag är som lyckligast
Faller ifrån, lämnar mig kvar
Jag vet inte varför känslan av död infinner sig
Kanske är det en ständig påminnelse om att allt aldrig kommer bli helt bra
Det som har något gott med sig har alltid något dåligt
Och i slutändan, straffas jag alltid
På ett eller annat vis

31/1

De kommer så hastigt och så oförberett, inuti någons famn, att det är omöjligt att förhindra dem. Det gör så ont, att någonting jag lämnat bakom mig bara väller upp i ögonen och lämnar mig tom, ensam och svag, när jag kippar efter luft. Kinderna blir våta av gamla sorger och det är omöjligt att samla ihop sig, även fast det är många ansikten runt omkring mig som iakttar mig noggrant.

Nyfikna ansikten som finner glädje i andras sorg. Nyfikna ansikten som flinar åt mig.
Flin som jag vet betyder att nästa gång vi ses, kommer de kalla mig svag. De kommer skratta åt mig och mina tårar, och kanske kommer de reta mig för mina känslor under en lång tid framöver. Om de bara visste vad det är jag gått igenom, skulle de skratta då? Skulle de förstå vad det är som händer inuti mig, om jag verkligen berättade nu, efter en pjäs som är skrämmande lik en förklaring av mitt liv?

Kanske skulle de förstå, men felet kvarstår. Det ligger så nära oss nu för tiden, att känslor är förbjudet och pinsamt. Vi ska alla vara känslokalla idioter som roas av att trycka ner andra. Då får man respekt. Respekt man verkligen inte får genom att börja gråta efter en teaterpjäs som handlar om något som finns alldeles för nära. Någonting som inte syns.
Vi är skapta till att visa känslor. Vi är känsliga varelser. Därför fungerar livet inte om man går runt och tror att man är stålmannen. Det finns någonting som berör alla, men eftersom vi alla är unika är det som berör oss väldigt skilda saker. Det handlar om erfarenheter. Saker vi sett, varit med om, hört talas om. Sådant förändrar oss och ger oss känslor. Känslor som är helt okej att släppa fram ibland. Vi mår bäst av att vara mänskliga.

Jag skäms inte det minsta över mina tårar. Jag har accepterat dem, accepterat känsligheten. Det är inte alls konstigt att allt jag varit med om väcker uppror inom mig då och då. Minnen försvinner ju inte. Särskilt inte de man vill ska försvinna. Vi måste blunda för känslorna, om vi nu tycker de är pinsamma. Vi måste låta dem sippra fram i lagom takt. Mitt lagom till exempel, kan vara att släppa av mig allt på en gång, att helt plötsligt släppa all smärta och sedan gå oberörd därifrån.

När jag torkat mina tårar och sagt hejdå till skådespelaren jag inte ens känner, finns sorgen inte kvar. Det enda som finns kvar är lite spår av den, i form av snor som sakta letar sig ner över min överläpp. Men jag bryr mig inte. Det är okej att vara känslig. Det är okej att visa känslor.
Ibland kan de människor vi kallar för känsliga, vara de allra bästa människorna.

28/1



Det var på den tiden då det värsta som fanns var när mitt gosedjur tappades i snön, eller när imman på bilrutan under de långa bilfärderna sakta försvann i takt med att värmen blev lägre och lägre.
Det var på den tiden när djupa reflektioner över livet inte ens existerade.

När vintern kom fanns ingen annan sorg, än den lätta, den som gick över så fort jag fick på sig torra vantar eller fick ett glas ångande het chokladmjölk att värma mig med. Nu kan jag inte ens njuta av drycken längre, då mina allergier straffar mig vid minsta tanke på det söta.

Vi satt i bilen en vinter, på väg hem efter en glad, vit jul. Jag kunde inte tänka på något annat än alla fina julklappar som låg i bagageutrymmet på den silverfärgade bilen. I min hand vilade en kamera, en helt egen liten kamera, och den hade inte lämnat mig en sekund de senaste dagarna. Att pappa inte hade överlämnat den själv, det spelade inte den minsta roll. Jag var fascinerad över alla inställningar, alla ljud och alla fina ting den kunde spara åt mig. Utanför den immiga bilrutan var det skog, skog och åter skog. Jag lyfte min lilla hand och sänkte mitt finger mot avtryckarknappen på ovansidan kameran. Glädje i magen, ett leende på läpparna. Imman på glaset var tät, men glädjen inuti min tunna flickekropp kunde inte annat än göra bilden fantastisk.


27/1, om att vara osynlig i sin finaste prickiga klänning

Det är en halvtimme kvar innan skolan börjar och jag vet, att om jag inte klär på mig nu kommer tiden inte vara med mig. Min spanskalärarinna kommer åter igen titta trött på mig och skriva något i sina papper om ännu en sen ankomst. Tanken är inte särskilt lockande och därför öppnar jag min överfulla garderob för att åtminstone försöka hinna i tid. Som de flesta andra mornar det senaste året är den första tanke som slår mig; Fan, jag har inget att ha på kroppen. Det är dock inte det minsta sant. Ur min garderob väller det plagg och det är en under att jag kan stänga skåpsdörrarna.

Jag drar förstrött i några galgar och mina händer landar på en prickig axel. Jag lyfter ut galgen, och det som hänger på den skriker efter att få kläs på min kropp. Det är den svart-vit-prickiga, korta klänningen med långa, vida ärmar jag sydde i höstas. En klänning som är sockersöt med ett svart, tunt skärp i midjan.
Minnet av hur jag åkt iväg med bussen till en större stad i närheten, bara för att köpa tyget till den övertygar mig om att just den, min finaste klänning, den ska jag ha på mig idag. Jag klär på mig den och tittar mig i spegeln. Min spegelbild ler mot mig, och jag kan inte göra annat än att le tillbaka.

Att gå till skolan sker på ett nafs, och tiden som brukar kännas som evigheter i vanliga fall liknar nu mer en ljummen dimma av ingenting. Jag är insvept i tyg som skyddar mig mot allt ont. Dagen kan inte bli annat än bra, tänker jag. Men min hastiga tanke, mitt i min lyckliga dimma, visar sig vara motsatsen i praktiken när jag klivit innanför skolans dörrar. Ingen lade så mycket som en blick på mig. Inte ens de som jag brukar umgås med i vanliga fall hejade på mig. De stod stilla kvar vid de kantstötta borden i korridoren och umgicks med personer de i vanliga fall inte brukar umgås med. Deras röster höjde sig mot taken och jag kunde uppfatta ord då och då, men ingenting lade sig på minnet. Jag hade inte med det att göra längre. De ville inte ha mig där.

Mina böcker och mitt pennfodral gömde jag lika hårt innanför mina armar som jag gömde mitt hjärta inuti min kropp, när jag med korta, snabba steg gick till min lektion. Jag var osynlig, i min finaste prickiga klänning.